Historiskt sett finns det två olika synsätt på hämnd. Bibeln säger i andra mosebok 21:23, att ”Ge liv för liv, Öga för öga,
Tand för tand, Hand för hand, Fot för fot” - för att straffa en förövare. 2 000 år senare sa Martin Luther King Jr:om Mose Boken
”Den gamla lagen om ’öga för öga’ gör alla blinda”.
Vem har rätt?
När psykologer utforskar det mentala maskineriet bakom hämnd visar det sig att båda kan vara det, beroende på vem och var du är. Om du är en maktmänniska kan hämnd tjäna till att påminna andra om att du inte är att leka med. Om du lever i ett samhälle där rättsstaten är svag, är hämnd ett sätt att upprätthålla ordningen. Men hämnd har ett pris. Istället för att hjälpa dig att gå vidare med ditt liv kan det leda till att du grubblar över situationen och förblir olycklig, visar psykologers forskning.
Med tanke på att hämnd är en mycket mänsklig reaktion på att känna sig kränkt är människor usla på att förutse dess effekter.
Hämnarna
Socialpsykologen ian mckee, doktor vid adelaide university i australien, har studerat vad som får en person att söka hämnd i stället för att bara släppa problemet. I maj 2008 publicerade han en artikel i social utskottet (vol.138-nr 2) där han kopplade hämndbenägenhet främst till två sociala attityder:
Högerauktoritarism och social dominans, och de motivationsvärden som ligger till grund för dessa attityder.
”Människor som är mer hämndlystna tenderar att vara de som motiveras av makt, auktoritet och önskan om status”,
säger han. ”de vill inte förlora ansiktet.”
I sin studie undersökte mckee 150 universitetsstudenter som svarade på frågor om sina attityder till hämnd, auktoritet och radition samt ojämlikhet mellan grupper. Han fann att de studenter vars svar visade på respekt för auktoriteter och respekt för traditioner och social dominans hade de mest positiva åsikterna om hämnd och vedergällning.
Dessa personligheter, säger Mckee, ”tenderar att vara mindre förlåtande, mindre välvilliga och mindre fokuserade på värden av typen universell samhörighet”.
Det finns också en kulturell dimension i människors förkärlek för hämnd, säger hämndforskaren Michele Helfand, Phd professor i psykologi vid university of maryland, college park. Hon och hennes medarbetare garriy shteynberg och kibum kim har funnit att olika händelser utlöser hämndprocessen i olika kulturer; amerikanska studenter känner sig mer kränkta när deras rättigheter kränks, medan koreanska studenter känner sig mer kränkta när deras känsla av plikt och skyldighet hotas, visar de i en artikel i januari i journal of cross-cultural psychology.
Denna skillnad kan ge bränsle till interkulturella konflikter när den ena sidan söker hämnd för en kränkning som den andra sidan inte ens visste att den begått. En amerikan kan till exempel vara mer benägen att hämnas på någon som inkräktar på hans eller hennes rätt att uttrycka en åsikt, medan offentlig kritik som gör en korean generad inför hans eller hennes vänner kan vara mer benägen att utlösa hämndkänslor.
Gelfand har också funnit att kollektivister är mer benägna än individualister att hämnas en annans skam. För kollektivister betraktas skam för någon med en gemensam identitet som en skada för en själv, förklarar hon. Som ett resultat av detta säger hon att ”hämnd är mer smittsam i kollektivistiska kulturer”.
”Man inser helt enkelt inte att dessa situationer tolkas (av den andra kulturen) som mycket viktiga och självdefinierande”
, säger gelfand.
De känslor som ger bränsle åt hämnd kan också skilja sig åt mellan olika kulturer, säger gelfand. I sina studier har hon funnit att ilska ofta driver hämndkänslorna hos människor i individualistiska kulturer, medan skam driver hämndkänslorna i kollektivistiska kulturer.
Hämndparadoxen
Om du frågar någon varför han eller hon vill hämnas, kommer han eller hon troligen att säga att målet är att få en uppgörelse, säger kevin carlsmith, doktor i psykologi vid colgate university i hamilton, new york. Men det är precis tvärtom, enligt en studie som han publicerade i maj 2008 i journal of personality and social psychology (vol. 95, no. 6).
I en serie experiment satte han och hans kollegor daniel gilbert, phd, vid harvard, och timothy wilson, phd, vid university of virginia, upp ett gruppinvesteringsspel med studenter där om alla samarbetade skulle alla tjäna lika mycket. Men om någon vägrade att investera sina pengar skulle den personen få oproportionerligt stora fördelar på gruppens bekostnad.
Carlsmith placerade en hemlig försöksperson i varje grupp och lät dem övertyga alla om att investera lika mycket. Men när det var dags att sätta in pengarna hoppade plantorna av. Free riders, som carlsmith kallar dem, tjänade i genomsnitt 5,59 dollar, medan de andra spelarna tjänade omkring 2,51 dollar. Då erbjöd carlsmith vissa grupper ett sätt att ge igen på gratisryttarna: de kunde använda en del av sina egna inkomster för att ekonomiskt straffa gruppens avhoppare.
”Nästan alla var arga över vad som hände dem”, säg carlsmith, ”och alla som fick möjlighet till hämnd tog den.”
Han gav sedan eleverna en enkät för att mäta deras känslor efter experimentet. Han bad också de grupper som hade fått lov att straffa fripassageraren att förutse hur de skulle känna sig om de inte hade fått lov, och han frågade de grupper som inte straffade hur de trodde att de skulle känna sig om de hade fått det. I undersökningen om känslor rapporterade de som bestraffade att de kände sig sämre än de som inte bestraffade, men förutspådde att de skulle ha känt sig ännu sämre om de inte hade fått möjlighet att bestraffa. De som inte straffade sa att de trodde att de skulle må bättre om de hade fått denna möjlighet till hämnd – trots att undersökningen identifierade dem som den lyckligare gruppen. Med andra ord trodde båda grupperna att hämnd skulle vara skönt, men deras egna rapporterade känslor stämde mer överens med mlk jr. Än med exodus.
Resultaten tyder på att människor – åtminstone de med västerländska föreställningar om hämnd – trots konventionell visdom är dåliga på att förutsäga sina känslomässiga tillstånd efter hämnd, säger carlsmith. Anledningen till att hämnd kan underblåsa vredens lågor kan ligga i våra grubblerier, säger han. När vi inte får hämnd kan vi trivialisera händelsen, säger han. Vi intalar oss själva att eftersom vi inte agerade på våra hämndkänslor var det ingen stor sak, så det är lättare att glömma det och gå vidare. Men när vi väl hämnas kan vi inte längre trivialisera situationen. Istället tänker vi på den. Mycket.
”Istället för att ge ett avslut gör det tvärtom: det håller såret öppet och färskt”, säger han.
Lägg till kommentar
Kommentarer