RELATIONER - DESTRUKTIVA

Abusiva förhållanden kan liknas vid hjärntvätt. Det liknar vad många krigsfångar utsätts för och också hur sekter fungerar.
Vad som är skrämmande, är det faktum att narcissistens beteende inte är inlärt, utan att det istället verkar vara ett intuitivt beteende som är liknande från individ till individ.

Senare forskning har visat att uppkomsten av narcissism förmodligen kan hänföras till en störning i barnets tidiga utveckling. Under utvecklingsfönstret för empati, som är öppet fram till ungefär tre års ålder, skadas de barn emotionellt som senare riskerar att utveckla narcissism.

Terapeuter, alltifrån Freud, har konstaterat att trauma, som att bli övergiven eller få bristande omvårdnad, kan får individers utveckling att bromsa in vid det utvecklingsstadium där traumat inträffade. Det förklarar narcissistens uppenbart motsägelsefulla personlighet, en person som ser ut som och låter som en vuxen, men ofta agerar känslomässigt som ett litet barn.

För att kontrollera en annan människa, måste jaget först brytas ned hos den andre, vilket förklarar varför förövare främst letar efter individer med en redan svag självbild. Nedbrytandet inleds med kommentarer och påståenden så offret börjar att tvivla på sig själv. Det kan gälla precis vad som helst och kan i början vara förklätt som goda råd. Goda råd om klädsel till exempel, kan få den tidigare stilsäkra att börja tvivla på hur hon eller han klätt sig tidigare. Goda råd om matlagning, kan fungera som outtalad kritik och den tidigare duktiga kocken kan till slut börja tvivla på sin egna förmåga att laga mat. Goda råd om hur man uppför sig, kan bli till kritik av ett kanske redan osäkert uppträdande. Negativ kritik är nästan aldrig stärkande utan istället nedbrytande.

I den här första fasen, kommer de flesta med en god självbild och god självkänsla, reagera och gå. De förstår och känner att något är fel och de har förmågan att inse att de inte vill fortsätta förhållandet. De som istället kommer in i förhållandet med en redan sargad självbild och osäkerhet, det är de som stannar. De kanske inte ens reagerar på den första inlindade kritiken, för den känns alltför välbekant. Så din bakgrund, hur din familj och uppväxt har fungerat, det blir det som avgör om du kommer att reagera eller inte.

Efter den inledande mjukare varianten av kritik, där förövaren liksom testar hur offret reagerar eller inte, kan det lite tyngre artilleriet tas fram:

• Lösaktig (om offret är en kvinna)
• Kan inte laga mat
• Dålig förälder
• Värdelös sexuellt
• Skrattar för mycket när du dricker/klarar inte av att dricka
• Du kan inte städa/diska/stryka etc

De här attackerna kan pågå i dagar, veckor och år. När man blir övertygad om att man inte är värd att bli respekterad, är det svårt att försvara sig själv. Förövarens attacker blir en bekräftelse på att man inte är värd att bli bättre behandlad.

Vad är det som händer?
Offret blir desorienterat och förvirrat av den ihållande kritiken. Hon börjar tvivla på allt som hon hittills sett som sanning. Till slut kan offret börja hålla med om påståendena, narcissisten kan aktivt uppmana offret att acceptera hans sanningar. Ett sätt är att vara extra vänlig och låta offret förstå att det här är något de bara säger för att skydda offret från omvärlden.

Redan här målas bilden av omvärlden upp som något negativt och farligt, vilket kommer förstärkas i isolerings frasen.
Målet med hjärntvätt är att bryta ned offrets identitet och ersätta den med en ny som är i enlighet med förövarens uppfattning. Effekten av hjärntvätten kan kvarstå under mycket lång tid efter det att relationen har upphört.

Skuld
Du är skyldig skuld är en effektiv taktik för att börja kontrollera någon. Förövaren kan anklaga offret för vad som helst, det kan vara petitesser eller helt enkelt påhittade anklagelser:

• Du fick mig att göra det
• Det här är ditt fel
• Du måste ha förlagt dem
• Du har förstört kläderna i tvätten

Förövaren tar ett litet misstag och förstorar det till något monumentalt.
De för över ansvaret från sig själva till offret för att rättfärdiga sitt eget agerande:

Hade du inte tjafsat, så hade jag inte varit tvungen att slå dig
Var du inte så tråkig att ha sex med, skulle jag inte vara tvungen att vara otrogen.

Skuld, skam och förnedring eroderar självförtroendet. När man har kommit till det här stadiet börjar man vara riktigt illa ute. Med skamkänslan följer att offret istället för att skämmas för enskilda händelser, nu börjar skämmas för den hon/han är.
Jag var väl förberedd för att känna skuld. Det går som en röd tråd genom min uppväxt. Var det synd om någon,
då måste det vara någon som var ansvarig för att ha utsatt den andra personen för något.

Skuld = skyldig
Det var aldrig så att vi pratade om att någon hade tagit tag i sitt liv och tagit sig ur trångmål. På något sätt förväntades det att när det blivit synd om en, då skulle man ge upp, lägga sig ned och dö. Eller om inte dö, så åtminstone fortsätta att vara någon som det var synd om.

Det var synd om min bror, så jag blev genom association på något sätt skyldig, för att det inte var synd om mig.
Det fanns en subtil skuldbeläggning mot mig och andra som sågs som lättsinniga.
Så det var som upplagt för att spela på mina väl utvecklade skuldkänslor.

Narcissister utmålar ofta sig själva som offer. De är mer utsatta än andra. Ibland är deras historier om dem själva baserade på fakta, andra gånger handlar det om uppdiktade historier. I Q:s fall handlade det så gott som alltid om det faktum att han inte blev accepterad av det svenska samhället.

Det var en fantastisk ursäkt, för den kunde användas till det mesta. Men när vi hade möjlighet att flytta till hans hemstad,
då fanns inte viljan där. När han hade möjlighet att arbeta med det han verkligen längtat efter, fanns inte viljan där heller.
Det blev ett val från hans sida att fortsätta se sig som offer och samtidigt kunna skylla alla sina svårigheter på andra.

F skyllde allt på sin elaka mamma, som aldrig gav honom pengar och som dessutom misshandlat honom som liten.
När jag frågade varför han inte flyttat hemifrån i tjugoårsåldern, som så många andra gör, hade han många ursäkter,
de flesta var nya för varje gång. Men att se att han själv hade ett ansvar för sig själv, det såg han inte.

Självförnekelse
När offret kommit till det här stadiet, självförnekelse, fyllt av skam- och skuldkänslor, börjar hon/han lägga sina egna behov åt sidan och istället ta beslut som är negativa för det egna välbefinnandet. Förövaren försöker isolera sitt offer från familj och vänner, eftersom han ser dem som ett hot mot förhållandet och indirekt ett hot mot hans efterlängtade ”fix” av känslor, det som offret erbjuder honom. Både vänner och familj förs fram som orsaker till problem i förhållandet.

Offret börjar att svika de människor som står henne nära, vilket leder till ännu mer skuld och skam. Ofta är det här ett resultat för att den som är utsatt, skäms för sig själv och det hon har blivit. Man vill inte att andra ska se. Det här leder till en ytterligare försvagning av självbilden, för allt som du lärt dig hittills i livet, dina värderingar, det som varit grundvalen för din person, allt det håller på att naggas sönder. Offret, eller offren om även barn är inblandade, kommer att bli än mer isolerade och mer beroende av förövaren.

Varför narcissister isolerar sin partner?
En av grundförutsättningarna för att lyckas som förövare är att kunna isolera den utvalda individen från hennes vänner och familj. Ett vanligt och effektivt sätt är att man tillsammans kritiserar hennes familj. Har offret upplevt svårigheter under sin uppväxt, ofta på grund av familjen, är känslan att kunna dela det med någon som vill lyssna, nästan omvälvande. Den nya partnern verkar både förstående och inte alls fördömande. Oförrätter överdrivs, känslor som offret burit på valideras och förstärks samtidigt som narcissisten blir den hon upplever att hon kan känna tillit till. På så sätt binds offret känslomässigt samman med sin förövare. Det blir en uppdelning av vi mot dem.

De flesta av oss gör precis samma sak med sina nära vänner och partners, man delar med sig av sina erfarenheter, berättar små hemligheter som man inte talar om för nästan någon annan, men därvid stannar det. Man skapar en känsla av samhörighet genom att dela med sig. I ett vanligt förhållande är den här fasen att lära känna den andre, härlig och spännande, men i ett förhållande där den ena parten är narcissist, är det början på nedbrytningsprocessen.

Narcissisten kommer att verka medkännande och genuint intresserad, precis så som man önskar att någon som bryr sig ska vara, som om hon/han vore ens bästa kompis. Han kommer att ställa frågor för att få ut så mycket information som möjligt. Förmodligen känns det skönt att ha hittat någon som är så förstående, men det är inte äkta förståelse som narcissisten visar. Narcissister har förmågan att ”spegla” den de pratar med och man får höra precis det man vill höra. Man blir lockad att dela med sig av sina mest intima minnen och möts av empati och förståelse. Någon som lyssnar.
Det här är bara en mask som narcissisten använder sig av för att få ut maximal information. Den information man delar, kommer i ett senare skede att användas emot en. Bland de olika typer av svek en narcissist utsätter andra för, är det här bland den mest ödeläggande.

Känslan av att ha blivit förrådd är fruktansvärd, för i den stund det som sagts i förtroende vänds emot dig, av den person som du trott dig kunna lita på mer än någon annan, då dras marken bort under dina fötter. Man tappar fotfästet - allt hamnar i kaos. Nedbrytningen börjar långsamt, vore den omedelbar skulle det vara lättare att reagera och gå. Isoleringen, som går hand i hand med nedbrytningen av jaget, börjar även den långsamt, person för person. Familj och vänner skalas bort. Har offret ett komplicerat förhållande till sin familj, är den här processen ganska enkel.

Genom att förstärka kritik från offret självt och komma med nya antaganden, ofta fabricerade på grundval av den information förövaren fått av offret självt, framstår det som om familjen inte är på offrets sida, utan den verkliga tryggheten finns hos förövaren. Isoleringen leder så småningom till att offret till slut tror att det inte finns någon hjälp att få. Hon står ensam och i beroendeställning till förövaren.

Känslan av att vara ”dålig” att inte duga kommer smygande, för i all den där missriktade hjälpen att bli bättre och genom kritiken mot hennes närmaste, finns indirekt kritik mot offret inbäddad. Bara det faktum att hon/han stått ut med dessa människor så länge är i sig kritik mot den egna personen. Det börjar som en vanlig förälskelse Även det som slutar som förhållanden där psykisk och kanske fysisk misshandel förekommer, har för det mesta börjat som en vanlig förälskelse. Ingen slår någon den första kvällen.
I förhållanden med narcissister brukar man kalla den första fasen ”kärleksbombing”, på engelska “love bombing”.

Den utvalda upphöjs nästan till idolstatus, narcissisten överöser henne med komplimanger, ofta på bekostnad av sina tidigare partners som beskrivs i en blek dager i jämförelse med den nya utvalda.

Löften ges om en snar rosenröd framtid, storartade planer på hur framgångsrika de kommer att vara tillsammans. Presenter, blommor, allt det där som många drömmer om, det kommer då och gärna i mängd. De här personerna är duktiga på att övertyga.

Tidigare pojk- eller flickvänner framstår som mjäkiga och tråkiga i jämförelse med den här charmiga och spirituella personen. Han är så mycket mer på alla sätt. Han har förmodligen samma intressen, tycker om samma musik och samma platser som det tilltänkta offret, han är någon som verkligen känns som en själsfrände. Kritiken, för den kommer, smyger sig långsamt på. Det kan börja med till synes goda råd om hur offret borde klä sig. Till en början är det en del av kärleksbombningen, inlindat och liknande omsorg för den andra. Kanske tycker han/hon att man ”passar” bättre i en viss typ av kläder, kanske ”förstår” man inte att ett plagg får en att se billig/vulgär/stillös etc.

Förövaren ”hjälper” offret att bli ”bättre”. Offret kanske till och med är tacksamt till en början. Det här är någon som bryr sig om just mig. Kanske börjar han påpeka att någon nära vän till offret inte riktigt är att lita på. Det kan vara en oskyldig kommentar sagd i förbifarten, något som man inte reagerar nämnvärt på just då. Det är ett sätt för narcissisten att sondera terrängen, att se vilken reaktionen blir och om det går att fortsätta med kritiken, eller om han får avvakta något.

Ibland är det direkta lögner, till exempel att han blivit uppringd av en bekant som i förtroende berättat något eller kommenterat offret på ett ofördelaktigt sätt. Det som börjar som små kommentarer, byggs efter en tid upp till formliga attacker på offrets nära vänner och familj. Narcissisten kommer framställa sig som den enda personen offret kan lita på. Han är den som vill henne väl, som vill skydda henne och se henne blomstra, som den nya, mycket bättre person hon kommer utvecklas till under hans varsamma hand.

Destruktiva förhållanden:

• Man berättar inte, man berättar inte för att man skäms
• Man berättar inte, eftersom så få ändå skulle förstå eller ens lyssna
• Man berättar inte, för att så många dömer

Eftersom det skulle behövas en lång berättelse för att förklara, så förblir man tyst. För vem vill framstå som ett offer, som någon som inte förstod och som var så dum så hon stannade fastän det till och med förekom våld i förhållandet?
De flesta läser då och då kvällstidningar. Där framställs kvinnomisshandel ofta som förknippat med utanförskap och missbruksproblem. Kvinnor som med blåtiror och brutna armar går tillbaka till förövaren, som om de söker sig till det dysfunktionella, som om de av fri vilja väljer att stanna hos den som misshandlat dem. Många har en bild av misshandlade kvinnor och män, som lite mindre intelligenta - smarta människor råkar inte ut för sådant här.

Den typiska bilden av ett destruktivt förhållande är en man, ofta med missbruksproblematik, som fysiskt misshandlar sin kvinnliga partner. Att andra typer av destruktivitet existerar är för de flesta okänt, det är lite som:
”om han inte slår kan det väl inte vara så farligt”. Paradoxalt nog är det ofta personer som på något sätt är speciella, som blir offer för narcissister. Framgång, skönhet, pengar är sådant som narcissister dras till, de har ett djupt hål inom sig från barndomen, som behöver fyllas med känslor, vilka känslor som helst.

Att ha en tilldragande partner kan vara en statussymbol som väcker andras avund, man vill vara någon som andra ser upp till. En framgångsrik partner blir då en bekräftelse på narcissistens egen överlägsenhet inför andra. De som är offer för psykisk misshandel känner sig enormt ensamma, förvirrade och utsatta, eftersom inte heller de förstår vad det egentligen handlar om. Den psykiska misshandeln syns inte utanpå, ärren sitter i själen. Förtrycket kan fortgå under decennier. Varför låter man det hända i vårt öppna och fria samhälle? Varför försöker man inte få hjälp?

Ungefär 70 % av de kvinnor som dödas av sin partner eller före detta partner, gör det när kvinnan har lämnat förhållandet, eller är på väg att göra det. En brittisk undersökning från 2015, visar att 30 % av offren för det dödliga våldet, dödas efter det de har separerat från sin före detta partner. Den här typen av mord kommer inte som en blixt från en klar himmel, vanligtvis har hot förekommit innan. Inte sällan föregås morden av en längre tid av misshandel, ibland fysisk, men nästan alltid psykisk.

I en rapport från 2014, rekommenderar U.S. Sentencing Commission, att stryptag ska bli straffbart. Man stödjer sig på forskning som visat att stryptag är en av markörerna som visar att någon nästa gång kan döda. Våld eskalerar och den som använder sig av våld riskerar att tänja på gränserna och gå längre och längre.

Så svaret på frågan varför man inte bara sticker, är enkel:
Man lämnar inte förhållandet för att man är livrädd för att provocera fram våld.
Paradoxalt nog kan det ibland vara säkrare att stanna än att gå.

Brytpunkten
Offret har helt börjat tappa fotfästet, hon/han känner inte igen sig själv längre. Kanske har hon till och med tappat kontakten med verkligheten. Det kallas dissociation och är en känsla av att vara avskuren från det som händer runt omkring en. Många beskriver det som att leva i en bubbla.

En ”teknik” som används i det här stadiet, är den som kallas gaslighting. Tekniken har fått sitt namn av en pjäs, Gas Light, från 1938, följd av den berömda filmen från 1944, med Ingrid Bergman och Charles Boyer. Berättelsen handlar om en man som driver sin unga hustru till vansinne, genom att manipulera gasljuset han låtit installera i deras hem och förneka att det ibland lyser starkare eller svagare. I själva verket är det han som manipulerar ljuset, vilket hon är omedveten om.

Gaslighting innebär att förövaren ljuger eller förnekar fakta på ett sådant sätt att offret börjar tvivla på sig själv och sina sinnen. Det används gärna i samband med otrohet, som är väldigt vanligt bland narcissister.

Det kan också vara ren manipulation, där man själv anklagas för att fabricera och hitta på något, fast det verkligen har hänt:

• Du är inte klok, det där har aldrig hänt
• Du hittar på det där
• Du är paranoid

Det kan handla om vad som helst, att något är borta ur kylskåpet, eller att en bok har försvunnit eller liknande. Då får man veta att de aldrig har sett boken, det fanns ingen köttbit, du måste ha trott att du skulle köpa den, men du gjorde det inte.
Det kan vara enkla saker, som att förövaren plockat undan något och sedan helt enkelt förnekar det, ofta följs det av anklagelser att det är offret som har haft bort föremålet.

Vissa narcissister sätter det i system och gömmer saker för att senare hitta dem på märkliga ställen, varefter offret anklagas för att ha förlagt dem eller ännu värre, gömt undan dem. Det som händer med gaslighting, när det går som förövaren tänkt sig, är att offret blir väldigt osäkert, hon börjar ifrågasätta sig själv, sina egna synintryck, det hon kanske hört eller bevittnat.
Hon kommer bli mycket lättare att manipulera, eftersom det blir förövaren som kan förvränga sanningen efter eget tycke. Vi litar i allmänhet på våra sinnen, vi vet vad vi har varit med om, men genom gaslighting blir vår tilltro till oss själva ordentligt naggad i kanten. Vi vet inte vad som är sant eller inte.

Fundamentet för att hålla oss mentalt friska börjar rämna. Gaslighting, när det lyckas, går så långt att offret allvarligt börjar betvivla sig själv. Det kan leda till depression, oro, sömnlöshet och till och med paranoia. I vissa fall kan offret drabbas av ett nervöst sammanbrott, när hon känner en total hopplöshet, hjälplöshet och utmattning. Hon kan bli temporärt oförmögen att klara av ett vanligt liv.

Räddningen
När offret inte orkar mer, verkligen är helt nere, då erbjuder förövaren tröst. Det är vanligtvis inte speciellt mycket, men det förstoras och får oproportionerligt stor betydelse. Han kanske ger en kram, ett glas vatten (ja, faktiskt), ett leende, så där varmt och intimt som i början av förhållandet, det kullkastar allt.

Offret tvivlar ännu mer, förövaren kanske inte alls är den där elaka personen man blivit mer och mer övertygad om att han är, utan istället den man lärde känna från början, den omtänksamma och kärleksfulla. Tankar växer fram om att försöka göra allting bättre, så att livet tillsammans ska bli så som det en gång var meningen. De här svängningarna i förövarens beteende är förödande för ens självförtroende, självuppfattning och mentala hälsa.

Ena dagen, snarare ena stunden, kan reaktionen vara extrem och aggressiv, på något som dagen därpå möts av en sansad eller ”normal” reaktion. Att det inte går att lita på förövaren och hans reaktioner, gör att offret helt tappar fotfästet. Hon/han vet aldrig, kan aldrig förvänta sig en ”vanlig” reaktion, utan vet att vad som helst kan trigga förövaren.

De gånger när reaktionen är som kan förväntas i ett sunt förhållande, blir offrets reaktion överdriven och uppförstorad. Hon är nu övertygat om att det är hon som provocerar fram förövarens ilska och aggressivitet, och gör allt för att vara till lags, allt för att inte provocera fram mer aggressioner.

En god vän till mig levde under många år med en narcissist, som också blev far till hennes första barn. Hon hade själv växt upp med en narcissistisk förälder, vilket gör att man lätt riskerar råka ut för en själv. Troligtvis är ens självbild ordentligt skadad av uppväxten, men vad som tycks vara värre, är att man inte reagerar nämnvärt på ett narcissistiskt beteende, eftersom det känns bekant.

Man tror, helt felaktigt, att man ”kan” den här typen av människor, att man till skillnad från andra, vet hur de ska tas. I slutet av deras förhållande, där de flera gånger kommit överens om att separera, men ingenting hände, sa hon till slut ifrån och sa att det räckte, hon ville att de skulle göra så som de hade bestämt. Omedelbart började processen med att bryta ned hennes beslut.

Plötsligt var han närvarande, hjälpte till med läxorna (som han aldrig gjort tidigare) och försökte allmänt att vara en bra partner. Naturligtvis skedde allt på hans villkor, narcissister har inte lätt för att respektera regler eller följa dem heller. Så lappen som barnet hade med från skolan, där fröken skrivit dagens läxor, den tittade han inte på. Resultatet blev att halva läxan var ogjord.

I vanlig narcissistordning blev kommentaren ”men jag visste inte”. Inte ”oj, det missade jag”, vilket vore en reaktion från en ansvarsfull vuxen, men narcissister tar aldrig ansvar för något. Att förvänta sig att man läser innantill på en lapp från sitt barns skola är alltså att förvänta sig för mycket.

Narcissisten tycker alltid egentligen synd om sig själv, eller vill i alla fall att andra ska göra det. Just den här mannen har till och med en speciell barnröst som han använder sig av när han vill framstå som liten och i behov av andras uppmärksamhet. Han är över 45 år gammal.

Narcissisten har alltid svar på varför samma regler inte gäller honom eller henne. De verkar anse sig ha en gudomlig rätt att strunta i allt och alla. Hur som helst, det lilla barnet, som naturligtvis skulle vilja ha en pappa han bryr sig, blev överlycklig över uppmärksamheten som hennes pappa plötsligt visade henne.

Det gick överstyr och hon blev till och med otrevlig mot sin mamma. Hela familjen dras in i den här ringdansen, där narcissisten dansar först och leder, leker med de andra och får dem att dansa än hit, än dit. Barn i sådana här förhållanden dansar med och förstår inte, de vill bara bli älskade.

Narcissisten utnyttjar de här känslorna och fyller på sitt narcissistiska, mörka hål, på engelska talar man om ”narcissistic supply”, det som narcissisten söker hela tiden. När man lärt sig mekanismerna, så vet man också att de här korta charmoffensiverna, de pågår på sin höjd i några dagar. Efter det har narcissisten uppnått sitt mål, åtminstone temporärt, det vill säga att få offret/offren att igen agera så som han/hon vill. Ett visst lugn kan infinna sig, tills narcissisten på nytt anser att offret blivit för självständigt och börjar från steg ett igen med attacker på offrets identitet.