AA & BEHANDLINGSHEM

"AA behöver inga behandlingshem, men behandlingshemmen behöver AA"
Citatet är hämtat från Birgitta Crafoords självbiografi "Alkoholist med rätt att leva". Birgitta "Gittan" Craaford grundade 1987 behandlingshemmet Nämndemansgården i skånska Blentarp. Nämndemansgården är ett av de behandlingsföretag som haft en avgörande inverkan på den svenska AA-rörelsen. Men den här sorgliga historien tar inte sin början där, utan två år tidigare på Noors Slott utanför Uppsala...

Vår svenska AA-rörelse hade inte blivit vad den är utan de kommersiella behandlingshemmen. Och utan en alkoholist vid namn Hans Lundberg, så hade de kommersiella behandlingshemmen i Sverige sannolikt inte blivit vad de blev.

Reklammannen Lundberg genomgår 1981 en behandling för sin alkoholism i USA enligt den så kallade Minnesotamodellen. 1985 startar han Sveriges första kommersiella behandlingshem enligt denna modell. Detta sker på Noors Slott utanför Uppsala.

Till sin hjälp har Lundberg det privata vårdföretaget Praktikertjänst. Behandlingen av alkoholister på slottet blir en succé. Fler privata behandlingshem följer efter i rasande takt. För första gången blir behandling av alkoholister Big Business i Sverige. Det råder rena behandlingshems-boomen.

Grunden för Minnesotamodellen utgörs av AA:s tolv steg. Minnesotamodellen kallas ibland rätt och slätt för tolvstegsbehandling. Idén är att patienten under behandlingen introduceras i AA:s program för att efter utskrivningen fortsätta i en AA-grupp. Vill man med trovärdighet sälja behandling enligt Minnesotamodellen, så krävs det alltså AA-grupper som kan ta emot de nybehandlade alkoholisterna. Annars faller hela affärsidén platt till marken.

Minnesotamodellen får fart på AA
Några år före Minnesotamodellens intåg i Sverige, så finns det endast 15 (femton) svensktalande AA-grupper i hela vårt avlånga land. Så hur skall alla kunder hos Noors Slott och andra nyetablerade behandlingshem kunna fortsätta i AA?

Så här beskriver Hans Lundberg i sin bok ”Tolv steg tillbaka till livet” (Lundberg/Lehmann, Gothia Förlag, 2005) hur bristen på AA-grupper får en snabb, och för behandlingshemmen nödvändig, lösning (s 97):

"I mitten av åttiotalet introducerades Minnesotamodellen i Sverige, en behandlingsmetod som är baserad på AA:s tolv steg. Det innebar något av en revolution för AA-rörelsen som växte explosionsartat. Patienterna fick under behandlingen insikt i tolvstegsprogrammet, de bussades till AA-möten och uppmanades att fortsätta i AA efter behandlingen. Det var ju gott och väl för patienter som kom från orter där det fanns en AA-grupp, men de flesta hade inte tillgång till AA på hemorten.

Många åkte hem och startade en AA-grupp. Ibland åkte personal från behandlingsenheten med och hjälpte till. Det var inte ovanligt att AA-människor från någon närliggande stad körde flera mil för att delta i mötena och ge stadga åt en nystartad grupp tills den stod på egna ben. Det växte upp ett nätverk från Kiruna i norr till Ystad i söder. 1989 fanns 260 svensktalande AA-grupper i Sverige, år 2004 fanns närmare 450."

En förkrossande majoritet – mellan 90 och 95 procent – av dagens cirka 425 svenska AA-grupper har enligt ovanstående grundats av män och kvinnor som just blivit utskrivna från en behandling enligt Minnesotamodellen. Vissa av dem får hjälp av anställda på hemmet för att komma igång med verksamheten. Andra får assistans av ”AA-människor”. Vad det nu kan vara.

AA enligt Minnesota
De personer som under den här eran bygger den svenska AA-rörelsen, har enligt Lundberg fått insikt i AA:s program. I praktiken innebär denna insikt att de under sin behandling har medgivit att de är alkoholister samt skrivit ett fjärde steg, som ibland redovisats i gruppterapin. Huruvida behandlingshemmen ger dem någon insikt i AA:s traditioner, framgår inte av det material jag har studerat.

AA-grupperna som bildas under de här åren bildas alltså av personer som aldrig har varit i kontakt med AA förrän de genomgår behandling enligt Minnesotamodellen. Den bild av AA de får, är Minnesotarörelsens bild av AA. Och den har inte mycket gemensamt med det AA som beskrivs i vår egen grundtext Stora Boken.
Det är ett helt annat AA. Gå på möten – prata ut – må bra!

Så här beskriver ”Tolv steg tillbaka till livet” vad en AA-grupp gör och vad en sponsor är för något (s 96):
Man lyssnar på andra och delar med sig av sina erfarenheter. Man tar in den samlade styrka som finns i gruppen och gör den till sin egen. Pratar ut om det som ligger och trycker och lär sig att bli lyhörd för det som fungerar.

Nykomlingen uppmanas att skaffa sig en sponsor eller kontaktman. Det är någon som varit med länge i programmet och som han har förtroende för. En sponsor är en person som nykomlingen kan ringa när som helst (när han är nykter) för att få råd och stöd." <

Själva idén bakom tolvstegsprogrammet, som Minnesotamodellen alltså påstås bygga på, beskrivs i boken så här (s 95):

"Programmet är inget mål sig, det är en resa mot en bättre självkännedom och bättre relationer. Och var och en kan företa den resan i sin egen hastighet, där finns inget tvång, inget måste. Den alkoholist som mår dåligt har nära till flaskan. Programmet är en reling att hålla sig i på vägen mot en bättre livskvalitet och en bra livskvalitet är en grundförutsättning för att må bra. Det är det handlar om. Att må bra."

Programmet är inget mål i sig? En reling att hålla sig i? Målet med AA:s program är enligt AA:s grundtext en andlig upplevelse. Vägen dit beskrivs i samma grundtext som ett energiskt handlingsprogram.

Men i Minnesotatappning blir AA:s budskap istället: ”Gå på möten - prata ut - må bra!”
För om du inte mår bra, så har du nära till flaskan.
(Samma förrädiska resonemang som "Leva Nykter" bygger på!) Och om du, trots att du på AA-möten har pratat ut ordentligt om dig själv och lyssnat på andra som har pratat ut om sig, börjar må sämre – ring din sponsor för råd och stöd. Men gör det innan du blir full! För då vill inte längre någon – inte ens din sponsor –lyssna på dig…

Självklart måste det bland alla AA-grupper som växer upp under den här perioden också finnas medlemmar med en mer seriös syn på AA och dess främsta syfte; alkoholister som inser skillnaden mellan Minnesotabehandling och AA och som tar sig tid att studera AA:s grundtext och sätter sig in i hur steg och traditioner fungerar. Men de tycks endast utgöra en minoritet av ”AA-nybyggarna” i Sverige, ett förhållande som kommer att sätta sina tydliga spår.

Märks Minnesota i din AA-grupp?
Minnesotarörelsens idéer om AA är tydligt närvarande inom dagens svenska AA. Begrepp som "känslorunda" och "måenderunda" samt terapimässiga temamöten kring till exempel skuld och skam är okända begrepp inom Anonyma Alkoholister före 1985.

AA-grupperna talar sedan mitten av 1980-talet knappt längre om den lösning AA har att erbjuda. Istället har de egenskaper som vårt program beskriver som roten till våra problem – själviskhet och självcentrering – tillåtits ta över och fått fritt spelrum under mötena.

För vad kan vara mer själviskt och självupptaget än att tvinga andra sitta och lyssna på vad som för stunden råkar trycka just mig? När ”andra” i det här sammanhanget även inkluderar den lidande alkoholist som i desperation tagit sig till AA för att likt en drunknande söka hjälp, så framstår detta Minnesota-influerade koncept för AA som rent groteskt och mycket, mycket tragiskt. För vad har en AA-grupp byggd på denna grund att erbjuda? En plats där jag får prata ut om att jag håller på att drunkna, men där ingen ens vet var livbojen finns?

Minnesotamodellens inflytande över dagens AA, märks också på det moderna gruppsamvetets inställning till Anonyma Alkoholisters grundtext Stora Boken. Dess enda värde tycks vara som historisk kuriosa. Ingen tycks förstå bokens syfte, men alla gör mycket snabbt klart för nykomlingarna att den inte behövs. Att Stora Boken innehåller en detaljerad beskrivning av AA:s lösning på alkoholproblemet, har gått gruppens medlemmar helt förbi. Och det är ingen slump.

Hur det gick till?
Minnesotarörelsen börjar tidigt arbeta med PR och marknadsföring för att få ut sitt budskap. Det bildas stiftelser och föreningar, vars enda syfte är att informera om Minnesotamodellen och vars enda medlemmar är de företag som livnär sig på denna typ av behandlingshem. Det är en effektiv maskin för PR och marknadsföring som byggs upp. Och den ger snabbt resultat. TV och tidningar börjar från och med 1985 att fyllas av reportage om alkoholism – och om den revolutionerande Minnesotamodellen. Kändisar börjar träda fram och berätta att de är alkoholister och hur Minnesotabehandlingen och AA-möten har förändrat deras liv.

Och "plötsligt" ges det ut mängder av fackböcker om alkoholism och hur den kan behandlas enligt Minnesotamodellen. En av dessa är "Alkoholism – en behandlingsbar familjesjukdom". Hans Lundberg är dess huvudförfattare. ("Tolv steg tillbaka till livet" ges ut 20 år senare, nu uppdaterad mot den från 80-talet.) Marknadsföringen av Minnesotamodellen är mycket framgångsrik. Begreppet "tolvstegsbehandlng" etableras på rekordtid och nämns var och varannan gång då alkoholism diskuteras. Även AA börjar uppmärksammas i medierna. AA beskrivs som en gemenskap av alkoholister som en dag i taget lyckas hålla sig nyktra genom att under anonyma möten prata med varandra.

Nyktra alkoholister
Ett annat begrepp som Minnesotarörelsen lyckas lansera genom PR-insatser, är "nykter alkoholist". Lundberg konstaterar i förordet till i "Tolv steg tillbaka till livet":

"Tusentals och åter tusentals alkoholister har gått igenom den tolvstegsbaserade Minnesotamodellen för att sedan gå vidare i AA:s livslånga program för tillfrisknande. De kallar sig nyktra alkoholister, ett begrepp som inte fanns i Sverige innan Minnesotamodellen introducerades."

I USA gjordes samma PR-trick under 1970-talet. Då såg man till att AA-programmets "recovered alcoholic" (tillfrisknad alkoholist) blev "recovering alcoholic" (tillfrisknande alkoholist) i Minnesotamodellens tappning.

Det enda som mig veterligt krävs för att bli en nykter alkoholist, är att låta bli att dricka. Det har ingenting med AA:s program att göra. AA:s program är ett handlingsprogram vars resultat är att alkoholisten tillfrisknar. Det betyder att alkoholisten befrias från sitt alkoholproblem och inte längre plågas av tankar på alkohol. Inte ens tankar på att inte dricka.

Varför all denna PR och påverkan?
Det har aldrig legat i Minnesotarörelsens intresse att upplysa någon om vad AA:s program egentligen går ut på. Det är förståeligt. Det skulle inte vara bra för affärerna. De som betalar för behandlingarna, främst företagsledningar och socialnämnder, kan mycket väl tänka sig att betala för att en alkoholist får professionell hjälp och genom terapi skaffar sig sjukdomsinsikt och självkännedom. Men de lär inte vara särskilt benägna att lätta på plånboken för att någon som super skall skaffa sig ett andligt uppvaknande. Och om suputen därtill kan söka Gud alldeles gratis i AA – varför då betala runt 2000 kronor per dygn för en plats på ett behandlingshem?

Det är alltså fullt förståeligt att Minnesotarörelsen förklarar den grundläggande idén bakom behandlingsmetoden – AA:s tolv steg – på ett ytligt och lite lagom luddigt sätt. Men istället för att nöja sig med att tala tyst om målet med AA:s program, så väljer Minnesotarörelsen att medvetet sprida en felaktig bild av AA – en bild som gynnar affärerna. Det är denna bild som målas upp i marknadsföring och i "information" till medierna. Det är denna bild patienterna får, och som de tar med sig till sina AA-grupper.

Att för en sekund inbilla sig att de hundratals AA-grupper som växer upp i Sverige under slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet startas för att sprida AA:s budskap, är därför naivt. De har grundats för att behandlingshemmens patienter skall ha någonstans att ta vägen för att fortsätta sitt livslånga tillfrisknande enligt Minneostamodellen.

Att svenska AA utvecklas som det gör, beror inte på olyckliga missuppfattningar eller feltolkningar. Det är en medveten strategi från Minnesotamodellens förespråkare.

Inom de egna leden hyllas genomförandet av denna strategi med hedersbetygelser – och ibland även med liten check, som på bilden där Hans Lundberg 2004 tacksamt tar emot Stiftelsen Bråvikens hedersstipendium för det "banbrytande, entusiastiska och osjälviska arbete han gjort för Minnesotamodellens införande och utveckling i Sverige".

Om bakfoten – fast med stor trovärdighet
Boken ”Tolv steg tillbaka till livet” är utgiven som en fackbok om alkoholism. Enligt omslaget är författaren Hans Lundberg ”en auktoritet på detta område”. Det rör sig alltså om en publikation som har viss tyngd när den beskriver AA och de tolv stegen. Vad som presenteras om alkoholism och AA i ”Tolv steg tillbaka till livet”, presenteras som korrekta fakta med hög trovärdighet. Som sanning.

Enligt denna sanning, så är den starkare kraft – Gud sådan vi uppfattar honom – som AA:s program ideligen talar om inte alls ett andligt fenomen, utan en omskrivning av "AA-grupp". Det är till AA-gruppen som vi bör lämna över vår vilja. Det är AA-gruppen som kan ge oss allt det som ingen mänsklig kraft kan ge oss.

AA handlar i "Tolv steg tillbaka till livet" inte om att söka Gud. AA handlar om att finna sig själv i sällskap med andra alkoholister. Boken betonar om och om igen alkoholistens skriande behov av självinsikt och självkännedom samt att detta fås genom att gå på AA-möten. Att Anonyma Alkoholisters grundtext påstår raka motsatsen bekymrar inte Minnesotamodellens anhängare.

Sidan 65 i Stora Boken måste ha gått dem helt förbi.

"Men den verklige eller blivande alkoholisten kommer nästan utan undantag att bli absolut oförmögen att sluta dricka med hjälp av sin självkännedom. Detta är något som vi vill understryka om och om igen för att det verkligen skall gå hem hos de av våra läsare som är alkoholister."

Crafoord kommer med samma "budskap"
Hans Lundberg ligger naturligtvis inte ensam bakom Minnesotamodellens inflytande över vår rörelse. Han är i gott sällskap av den svenska Minnesotarörelsens frontfigur Birgitta Crafoord (1936 – 1999).
Grundar 1987 behandlingshemmet Nämndemansgården i skånska Blentarp.

I sin självbiografi ”Alkoholist med rätt att leva” (Crafoord/Elmér, Trevi Förlag 1994) berättar hon om sin alkoholism, sin tid på Minnesotabehandling i USA och om grundandet av Nämndemansgården. Samt informerar om Anonyma Alkoholister. Birgitta Crafoord är i sin bok tydlig angående behandlingshemmens beroende av AA (se rubriken). Men det finns ett viktig ”men” att skjuta in här – Crafoord ger ut sin bok 1994. Då har de Minnesotabehandlade alkoholisterna hunnit starta cirka 450 AA-grupper runtom i landet. Det är Minnesotarörelsens "egna" AA hon så ödmjukt refererar till.

Crafoord levererar samma, sorgligt förenklade och förvrängda, bild av AA och vår historia som Lundberg: AA grundas av två alkoholister som upptäcker att de kan hålla sig nyktra genom att träffas och prata med varandra om sin alkoholism och sina problem. När de upptäcker detta, så finner de att de kan hålla sig ännu nyktrare om de sprider nyheten om sin upptäckt vidare till andra alkoholister.

AA framställs i första hand som en förstående gemenskap där samtliga medlemmar öppet och utan att bli avbrutna tillåts dela med sig av sina allra djupaste känslor och sina allra tyngsta problem. Det betonas att ingen i AA har rätt att ens uppmana någon annan medlem att göra varken det ena eller det andra. Allt inom AA bygger på att lyssna på andras berättelser (om sig själva) och ta till sig det man själv önskar.

Varken Crafoord eller Lundberg säger sig ha tillfrisknat från sin alkoholism. De är ”nyktra alkoholister” som i AA deltar ett livslångt program för tillfrisknande.

Ingen av dem talar om ett andligt uppvaknande, varken sina egna eller andras, som en nödvändighet för att lösa sitt alkoholproblem. De nämner inte att det andliga uppvaknandet är ett uttalat mål i AA:s tolv steg. De talar hellre om stegen som ”verktyg” att användas i vardagen och resonerar diffust kring andlighet som ett medel för att alkoholisten ska må lite bättre. Och en alkoholist som mår bra, vill ju inte dricka. Eller hur!

Finns verkligen inte Gud i Minnesota?
Både Crafoord och Lundberg har genomgående pinsamt svårt för det här med AA och Gud. Lundberg har det avgjort svårast. Han drar sig inte för att fara med osanning för att göra AA:s program mer lättsålt. Han förklarar i sin fackbok ”Tolv steg tillbaka till livet” på sidan 81 att ordet ”Gud” råkar finnas med i AA:s program därför att AA:s grundare var religiösa människor. Detta är en ren lögn, vilket bland annat framgår av "Bills Berättelse" i Stora Boken.

Men Stora boken tycks inte vara intressant som källmaterial för någon som skriver om AA i en fackbok. Några rader senare förklaras i "Tolv steg tillbaka till livet" att en alkoholist enligt AA mycket väl kan tillgodogöra sig de tolv stegen genom att tro på ”ingenting alls”. Gud är ingenting för Crafoord och Lundberg. Men de har en stark tilltro till vinnare. Det är ett ord som förekommer ofta när de beskriver AA. I AA finns vinnarna. För att bli en vinnare, så bör alkoholisten gå med i AA.

Själva blir Crafoord och Lundberg onekligen vinnare – stora vinnare. Men inte genom eget medlemskap i AA, utan genom att behandla tusentals andra alkoholister och sända ut dem till det ”nätverk från Kiruna i norr till Ystad i söder” som de själva har hjälpt till att skapa. I detta nätverk kan sedan alkoholisterna sålla sig till vinnarna och ägna resten av sina liv åt att finna sig själva.

Ta det lugnt med steg elva!
Jag vill poängtera att jag inte har någonting som helst emot behandlingshem, oavsett enligt vilken "modell" dessa bedrivs. Minnesotamodellen tycks fungera för många med alkoholproblem, men det är inte samma sak som att den fungerar för den verklige alkoholisten. Många verkliga alkoholister har naturligtvis fått ovärderlig insikt om sitt sjukdomstillstånd via behandling och kanske för första gången börjat se sanningen om sitt drickande. Men sedan?

Istället för att upplysa alkoholisten om vad AA:s tolv steg egentligen handlar om, så väljer Minnesotarörelsen att i sin "tolvstegsbehandling" proppa den nynyktre alkoholisten full med sina egna tolkningar och teorier som inte har det minsta med AA:s budskap att göra. Syftet är uppenbart: Det är inte för att hjälpa alkoholisten.
Det är en affärsverksamhet.

Om du anser att jag drar fel slutsatser vad gäller Minnesotamodellens inflytande över AA, så ber jag dig kommentera (du får gärna vara anonym) och förklara vad det är som jag har missuppfattat eller misstolkat.

Jag har ansträngt mig att läsa till exempel "Tolv steg tillbaka till livet" med ett öppet sinnelag och en tolerant inställning. Det hjälper inte. Vad som sägs om AA:s tolv steg i denna fackbok blir inte mindre felaktigt för den sakens skull. Det är fortfarande helt uppåt väggarna. Beskrivningen av steg elva är ett talande exempel.
På sidan 94 förklaras vad AA egentligen menar med att fördjupa vår medvetna kontakt med Gud – sådan vi uppfattar honom:

"Elfte steget handlar om att ta det lugnt. Alkoholister som nyktrat till och beslutar sig för att leva nyktert har en tendens att på nolltid vilja ta igen alla förlorade år. De vill inte gärna inse att man inte kan reparera skador från 10–15 års supande på ett par veckor. Det får dem att rusa iväg ganska okontrollerat för att försöka hinna ikapp sina borttappade liv och resultatet blir som regel bara ett återfall. Steg elva är till för att alkoholisten ska stanna upp och sansa sig, slappna av och försöka nå kontakt med sig själv och verkligen ta det lugnt."

Något mer sägs inte om steg elva i denna fackbok, författad av en "auktoritet på området". Steg elva handlar alltså om att "få kontakt med sig själv". Det ligger förstås i linje med Minnesotamodellens program för självkännedom, men det har föga att göra med Anonyma Alkoholisters program för tillfrisknande.

Arvtagaren tar över...
Hans Lundberg är idag 73 år gammal och har dragit ned på sina uppdrag inom Minnesotarörelsen. Birgitta Crafoord avled 1999. Crafoords son, Thomas Wiklund, driver verksamheten vidare. I en artikel i Sydsvenskan 30 mars 2006 uppmärksammas att Nämndemansgården köpt två av Alfagruppens behandlingshem:

Den offensiva strategin fortsätter med köp av Alfagruppens behandlingsenheter Jälla i Uppsala och Ungdom i Tyresö.
– Det finns flera orsaker. För det första måste vi få tillräcklig storlek. Med köpet ökar vi också vår marknadsplattform där uppe. Dessutom får vi tillgång till kompetens på ungdomssidan som vi inte har idag, säger Nämndemansgårdens vd Thomas Wiklund.

Affären med Alfagruppen gör att Nämndemansgården i ett slag fördubblar sin verksamhet till en total omsättning på 65 miljoner kronor. Antalet anställda ökas från 65 till 115. Vad kalaset kostat vill Thomas Wiklund inte gå in på:
– Jag är nöjd med affären."

En annan som kan ha anledning att vara nöjd med affären, är Hans Lundberg. Alfagruppen är ett företag som uppstått ur Alfastiftelsen, en stiftelse bildad för att driva det behandlingshem Hans Lundberg tillsammans med Praktikertjänst startar på Noors Slott 1985 och historien upprepar sig?

När Nämndemansgården fyller 20 år, så summerar Wiklund i ett pressmeddelande 31 maj 2007 företagets utveckling så här:

"När mamma gick bort i december 1999 hade Nämndemansgården utvecklats till ett framgångsrikt och kompetent behandlingsföretag med stor utvecklingspotential. Genom en ökad patienttillströmning, 'kända' patienter som Gudrun Schyman, och inte minst Gittans (Birgitta Crafoords) idoga arbete i TV-sofforna, fick Nämndemansgården ett allt starkare varumärke."

I Aftonbladet 21 december 2007 finns en artikel med rubriken:
Här slutar de supa - Alkoholiserade kändisar väljer Nämndemansgården.
I artikeln framträder Gudrun Schyman, Göran Stangertz och Christina Axen Olin för att intyga Minnesotamodellens och tolvstegsprogrammets förträfflighet. Thomas Wiklund beskriver i ovanstående pressmeddelande sina kända patienters medverkan i media som "arbete". Detta arbete går enligt samma pressmeddelande ut på att stärka företaget Nämndemansgårdens – och därmed Minnesotamodellens – varumärke. Nämndemansgårdens "offensiva strategi" är i full gång och fungerar. Thomas Wiklund lär ligga bra till för Stiftelsen Bråvikens hedersstipendium!

Är vi redo nästa gång?
Behandlingshemmen gick lite knackigt under senare delen av 1990-talet. 2008 stundade det enligt branschen ljusare tider. Sedan kom finanskrisen, men förr eller senare lär det komma en ny "boom" i behandlingsindustrin, med en tillhörande ström av nybehandlade patienter som söker sig till AA.

Den här gången behöver de inte starta egna AA-grupper.
Vad kommer de (som är alkoholister) att erbjudas i din AA-grupp?
En livsavgörande lösning på sitt alkoholproblem eller en livslång förlängning av sin Minnesotabehandling med lagom lättsamma "Leva Nykter" som vägledande litteratur?

Kuriosa och källor:
Minnesotarörelsen tycks ha en svaghet för stiftelser. Det har genom åren florerat en mängd sådana som drivit behandlingshem medan andra stiftelser har verkat för Minnesotamodellen i största allmänhet. Stiftelser har sedan gjorts om till företag, som sedan ändrat namn. Vem som äger vem eller kontrollerar vad är många gånger svårt att få riktigt grepp om. Det finns också en förening – Föreningen för Minnesotamodellen i Sverige (FFMS). Dess medlemmar utgörs av företag verksamma inom Minnesotabehandling. Föreningens mål är att säkerställa kvaliteten hos de egna medlemmarnas företag, om jag har förstått saken rätt. Grundare av föreningen var en man vid namn Hans Lundberg. Han var även dess ordförande under ett antal år. Idag är cirka 20 kommersiella behandlingshem medlemmar i FFMS.

En stiftelse som verkar för att sprida kunskap om Minnesotamodellen och ge ut böcker om alkoholism och behandling, är SCAA. SCAA är en förkortning av Swedish Council on Alcoholism and Addictions.
(Svenska rådet för alkohol- och beroendefrågor). Stiftelsen driver en webshop där man kan köpa böcker som ”Ett dygn i taget”, ”Ta det lugnt”, och ”Dag för dag”. Samt ”facklitteratur” som ”Tolv steg tillbaka till livet”. Det går också att handla AA-medaljer och AA-smycken. SCAA säljer även cigarrettändare med ingraverad Sinnesrobön.

Källor, förutom nämnda böcker:

• Nämndemansgården • Stiftelsen Bråviken • Sydsvenskan • Aftonbladet
• Anonyma Alkoholisters Handlingsplan fr 2003 (AA i Sverige) • Stora Boken