DIAGNOSER - ADHD

Svårigheter med uppmärksamhet och/eller kontroll av beteendet och impulserna kallas ADHD
(Attention Deficit Hyperactivity Disorder). Tidigare har många barn med funktionshinder av det här slaget inte identifierats korrekt, utan omgivningen har avfärdat de här problemen med att ”de växer bort”.

På senare år har istället den starka ökningen av antalet diagnostiserade fall lett till en oro att även helt vanliga variationer i beteende och funktioner nu betraktas som ”störningar”. Från psykolog håll har det alltid framhållits att utredning och bedömning av sådana här tillstånd kräver god kompetens.

ADHD är ett vanligt tillstånd.
Man räknar med att upp till fem procent av alla barn har sådana svårigheter med uppmärksamhet och hyperaktivitet, att de skulle må bra av någon typ av insatser från omgivningen. Uppemot hälften kommer att ha kvar vissa av de karakteristiska svårigheterna som vuxna. Hos andra avtar problemen och verkar inte vålla några vidare besvär. Hos dem som har kvar problemen kompliceras ofta bilden av andra psykiska symtom, risk för missbruk och socialt utanförskap. En klar majoritet av alla barn och vuxna som anses ha ADHD är av manligt kön.

Symtom
Den ena typen av svårigheter som omgivningen lägger märke till är bristande uppmärksamhet och koncentration. Detta tar sig uttryck i att personen ter sig frånvarande, inte svarar på direkt tilltal och missar viktiga delar av det som händer i omgivningen. Ofta tolkas dessa tecken felaktigt som ointresse eller bristande motivation.

Den andra typen av svårigheter har mer att göra med uppdriven oavlåtlig aktivitet och brister i förmågan att hejda sina impulser. Båda typerna av problem förekommer var för sig, men störst besvär har antagligen de barn som har den kombinerade formen. För några tillkommer dessutom svårigheter med perception (att tolka sinnesintryck) och motorik, en kombination av besvär som i norden ibland kallas damp (deficits in attention, motor control and perception).

Utredning och diagnos
Tillståndet ska kunna observeras tidigt i barndomen, men svårigheterna misstolkas ofta. Därför kan det dröja tills vuxen ålder innan diagnosen ställs. Den diagnostiska utredningen ska aktivt utesluta medicinska och andra tillstånd som kan misstolkas som ADHD. Det som främst behöver undersökas är om det finns faktorer i hem- eller skolmiljön som gör att barnet reagerar med sådana här symtom.

Hittar man missförhållanden måste dessa åtgärdas innan man kan dra slutsatser om det verkligen rör sig om ADHD. Det finns en rad olika skattningsskalor och strukturerade bedömningsmetoder, men det ska kunna visas att problemen finns hos personen oavsett i vilket sammanhang han eller hon befinner sig. En psykologisk utredning av begåvning, inlärning och minne och andra funktioner är ofta värdefull eftersom den ger en nyanserad beskrivning av hur personen fungerar, med såväl resurser som begränsningar.

Vad kan man göra själv?
Den som har ADHD-liknande problem kan hjälpa sig själv genom att lägga märke till i vilka situationer de typiska svårigheterna oftast uppkommer. Han eller hon kan sedan själv försöka tänka olika sätt att bättre handskas med sådana situationer, och be andra om råd och stöd. Anhöriga och andra i omgivningen kan på motsvarande sätt hjälpa till genom att påminna om vad han eller hon kan göra för att minska problemen. Sådant stöd kan vara mycket verksamt.

Hur får man hjälp?

I de flesta fall kommer situationen att bli mycket mer hanterlig genom saklig information och anpassning av skolförhållanden. Om omgivningen förstår att barnets problematiska beteende inte är uttryck för bristande vilja eller missförhållanden i hemmet kommer man också att ha en mer tolerant inställning, och kunna hjälpa till istället för att bestraffa. Detsamma gäller förstås även ungdomar och vuxna. Vissa personer med ADHD kan också ha god hjälp av läkemedel, s.k. Centralstimulantia. Barn kan få hjälp via skolpsykologen eller skolhälsovården. Barn- och ungdomspsykiatrin har också omfattande stödverksamhet. För vuxna är det i första hand psykiatrin som står till buds.