Depersonalisation är en av våra mest förbisedda och underdiagnostiserade diagnoser. Det är ett plågsamt tillstånd som ofta bemöts med oförståelse och många drabbade vittnar om att det tar lång tid innan de får rätt diagnos. Det är dags att den här diagnosen får en mer framskjuten plats i vårt samhälle, på våra lärosäten, inom sjukvården och psykiatrin.
Depersonalisationssyndrom (DDD) är ett plågsamt tillstånd som framförallt kännetecknas av en känsla av overklig eller främmandeskap kring jaget och omgivningen. Upplevelser som alla säkert har varit med om vid enstaka tillfällen, men för några går det inte över, utan blir till ett varaktigt tillstånd.
De som lider av DDD kan beskriva det som att de är avskurna från sina upplevelser som om de lever i en dröm, som ”att tänka utan att känna”, som om de befinner sig i en bubbla eller känner sig som främlingar för sig själva. Samtidigt har man kvar sin verklighetsuppfattning, man förstår att upplevelsen är subjektiv och inte delas av andra. Svårt att beskriva och svårt att förstå.
Påtagligt ofta används orden ”som om” när personer försöker beskriva sina upplevelser.
Det är för att det inte riktigt går att fånga upplevelserna på ett rättvisande sätt med hjälp av ord.
För en utomstående kan det därför vara svårt att förstå hur depersonalisation känns. Det leder till att personer med DDD inte söker hjälp eller att de undviker att berätta om just de symtomen. De är rädda för att bli missförstådda eller uppfattas som galna.
Man kan säga att orsakerna till att DDD är en så dold sjukdom beror på en kombination av att patienter inte berättar om sina symtom och på en bristande kunskap inom vården. Dessa båda orsaker förstärker varandra och bidrar till att kunskapen inte ökar. För att bryta denna onda cirkel är det viktigt att vården får större kunskap om DDD och därmed blir bättre på att identifiera och bemöta dessa patienter. Då kommer också patienterna att våga söka hjälp för dessa symtom. Stress, droger och trauma kan vara utlösande. Forskning visar att det finns en koppling mellan debut för depersonalisationssyndrom och ung ålder.
Medelåldern för debut har i en studie visat sig vara 16 år och 95 procent av de som drabbas har fått symtomen före 25 års ålder. Vanligtvis har de som drabbas en ökad latent sårbarhet för att utveckla depersonalisation. Denna sårbarhet grundläggs under uppväxten och beror för det mesta på någon form av känslomässigt trauma. I 15 procent av fallen har droger, främst cannabis, LSD, ecstasy och ketamin, varit den utlösande faktorn.
Panikattacker, händelser som känslomässigt påminner om det bakomliggande traumat eller en period med hög psykisk stress kan också vara utlösande. Barn som utsätts för emotionellt våld, blir försummade och inte uppmärksammas för sina sociala, känslomässiga eller fysiska behov, kan få svårigheter att utveckla en känsla av att vara viktiga och därmed också en tydlig känsla av ett själv, att finnas. Mobbning och utfrysning under en längre tid i barndomen kan leda till detsamma. Det finns också barn som växer upp i utåt sett goda familjemiljöer, men som utvecklar bristfälliga känslor av ett eget jag.
Trots en vag självbild kan de utvecklas till individer som andra uppfattar som välfungerande och ”duktiga”, men inuti känner de sig vilsna och tomma. Det är viktigt att förtydliga skillnaden och sambandet mellan depersonalisation och ångest, vilket alltför ofta likställs med varandra. Patienter med depersonalisation och derealisation vill förstå vad det är de lider av och förklaringen ångest är inte tillräcklig.
Hur vanligt är det?
Det är vanligare än man tror. Utländska studier som visar att en till tre procent av västvärldens befolkning lider av depersonalisationssyndrom, även om de officiellt inte fått diagnosen.
För Sveriges del skulle det innebära att 100 000 till 300 000 har DDD. Det pekar på att depersonalisationssyndrom är lika vanligt som mer kända diagnoser som till exempel tvångssyndrom, schizofreni och bipolär sjukdom. Samtliga forskare är, utifrån resultaten, rörande överens om att depersonalisationssyndrom förbises och är kraftigt underdiagnostiserat.
Författaren Anna Strid har skrivit boken: Overklighetskänslor - om depersonalisationssyndrom. Den vänder sig till alla som vill ha mer kunskap om diagnosen: psykologer, psykiatriker, psykoterapeuter och övriga inom hälso- och sjukvården som kommer i kontakt med dessa patienter, samt personer som känner igen sig i symtomen och deras anhöriga. En bok kan ge ökad klarhet för de som själva är drabbade kring vad de lider av.
Symtom
Symtomen är ofta svårbeskrivna. Drabbade vet att något är fel men kan inte riktigt sätta ord på det. Vid depersonalisationssyndrom kan man ha mer eller mindre symtom från de olika områdena. En del kan uppleva stora svårigheter inom något enstaka område, men de kanske inte alls har symtom inom ett annat. De olika symtomgrupperna överlappar också varandra och hänger ihop, vilket innebär att ett symtom kan hamna i flera kategorier.
Följande symtom kan ses inom det som benämns depersonalisationssyndrom:
Depersonalisation
Upplevelser av overklighet och främmandeskap inför sig själv. Kroppen känns konstig, främmande och avskild
Derealisation
En känsla av främmandeskap eller avskildhet i förhållande till omgivningen eller världen
Svårigheter att känna känslor
Avvikelser i sinnesupplevelser
Svårigheter med minne och att föreställa sig saker
Avvikelser i tidsuppfattning
Existentiella grubblerier
Överdriven självmedvetenhet
Man behöver inte känna igen sig i alla symtom för att få en diagnos.
Lägg till kommentar
Kommentarer